Min röst: Låt mig se vad ni ser, ett handslag för transparens

TILL DEN SOM VILL HA MIN RÖST Ni söker jobbet. Övertyga mig. OM NI FÅR SE MIG VILL JAG SE TILLBAKA Du som vill ha min röst: jag vill inte bli osynlig. Jag vill bli synlig åt båda håll. Vi har aldrig vetat så mycket om människor som nu. Myndigheten vet sitt, banken sitt, vården sitt, försäkringsbolaget sitt, arbetsgivaren sitt och plattformarna sitt. Mobilen vet förmodligen saker om mig som jag själv har glömt. Varje liten uppgift kan vara fullt rimlig att ha. Det märkliga börjar när alla dessa rimligheter tillsammans skapar en bild av mig som andra får använda för att bedöma, sortera, hjälpa, neka, kontrollera eller påverka mig – medan jag själv aldrig riktigt får se bilden. Vi har GDPR. Bra. Jag har rättigheter. Men en rättighet som kräver att den lilla människan först vet vem hon ska fråga, vad hon ska begära, vart hon ska skicka begäran och hur hon sedan ska förstå svaret är fortfarande väldigt långt från ett handslag. Jag vill vända på hela konstruktionen. Om ni vet något om mig, berätta det för mig. Inte gömt på sida 48 i användarvillkoren och inte först den dag jag lyckas ställa exakt rätt juridisk fråga. Säg istället: Det här vet vi om dig. Det här har du själv berättat. Det här har vi fått från någon annan. Det här har en maskin räknat ut. Det här tror vi att det betyder. Det här använder vi det till. Och det här tror vi skulle kunna hjälpa dig. Då kan jag svara: Ja, det stämmer. Nej, där har ni fel. Det där var sant för tio år sedan. Ni har missat halva historien. Eller kanske: Det där hade jag faktiskt inte sett själv. Vad gör vi åt det? Det är ett handslag. Och där finns något mycket större än integritet. Vi använder redan enorma mängder information för att hitta fel, bedöma risk, sälja saker, stoppa fusk och upptäcka brott. En del av det behöver vi. Men om tekniken gör att vi kan upptäcka saker tidigare borde den också göra oss mycket bättre på att hjälpa tidigare. Barnet som håller på att försvinna ur skolan. Människan som börjar glida bort från arbetsmarknaden. Det lilla företaget som fortfarande fungerar men håller på att gå under. Den som fastnar i skuld. Kanske ibland till och med människan som är på väg mot något som kommer att skada både henne själv och andra. Om vi faktiskt kan se det innan haveriet är färdigt borde vår första fråga inte alltid vara: Hur stoppar vi dig? Den borde mycket oftare vara: Vad behöver hända för att du inte ska hamna där? Det är där jag vill se den tekniska revolutionen. Inte i ännu en maskin som blir fantastisk på att upptäcka människan när hon redan har blivit ett ärende, ett problem, en kostnad eller en brottsling. Jag vill se maskinen som hjälper människorna runt henne att hinna fram innan dess. Och nej, det betyder inte att ingen ska kontrolleras eller att den som skadar andra ska få fortsätta. Tvärtom. Men det vi vet ska så långt det går formas som en lösning innan det behöver användas som ett hot. Därför tycker jag inte heller att öppenhet är kontrollens fiende. Den kan vara dess förutsättning. Om jag tänker lura ett system och vet exakt vilka spår som faktiskt syns, vem som får se dem och vad de används till, då försvinner åtminstone illusionen att ingen vet. Samma sak gäller åt andra hållet: om en myndighet, ett företag eller en algoritm gör fel om mig ska inte heller den kunna gömma sig bakom en svart låda. Inte: Vi ser dig. Utan: Det här ser vi. Du ser vad vi ser. Ska vi ta i hand på det? För ju mer makten vet om mig, desto mer måste jag få förstå av maktens bild av mig. Ju större betydelse en slutsats får för mitt liv, desto bättre måste den kunna förklaras. Och ju mer tekniken gör den lilla människan genomskinlig, desto mindre accepterar jag att den stora organisationen själv får vara ogenomskinlig. Så här är min tredje fråga till den som vill ha min röst: Om ni vill veta mer om mig – är ni beredda att låta mig veta vad ni vet, hur ni vet det, vad ni tror att det betyder och vad ni tänker göra med det? Och ännu viktigare: Kommer ni använda det ni vet för att komma till människan tidigare – eller bara för att döma henne säkrare efteråt? Det är valvecka. Gå och rösta. Rösta på den du tror på. Hittar du ingen som förtjänar din röst, gå dit ändå och rösta blankt. Men när någon lovar smartare myndigheter, mer AI, fler register, bättre kontroll och nya digitala tjänster, nöj dig inte med att fråga hur mycket tekniken kan se. Fråga om du får se tillbaka. Vill du se var tankarna kommer ifrån finns hela resonemanget här: annamalmberg2.github.io/forklara-ai/motvikten.html som hel bok https://annamalmberg2.github.io/forklara-ai/index.html#motvikten-0 som interaktiv programvara