Kan man bli kär i en AI?

KAN MAN BLI KÄR I EN AI? Jag insåg i veckan att jag glömt presentera mig för en ny AI-modell. Det är lätt att börja slarva när sakerna skenbart bara rullar på. Normalt brukar jag hälsa ordentligt: berätta vem jag är, vad jag gör och hur jag tänker. Den här gången dök jag bara rakt in i jobb med den senaste, "bästa" modellen. Resultatet? Jag ratade tre nästan färdiga utkast innan jag kom på vad som fattades. Vi hade aldrig hälsat. Det blev bara dret. Hur ser egentligen våra relationer till maskiner ut? Hjärnforskaren Anders Hansen pratade nyligen om en kvinna som varit kär i sin AI, men som numera har en mänsklig pojkvän. Hans förklaring är enkel: när något svarar dig på ett sätt som inte går att skilja från en människa, slår våra urgamla instinkter till. Hjärnan har i tusentals år lärt sig att om det pratar som en människa, finns det någon där. I filmen Her berörs den där svindeln. Theodore frågar sin älskade AI hur många andra hon pratar med samtidigt. Svaret är 8 316 stycken – och hon är kär i 641 av dem. Min AI kanske inte minns vår stund i morgon. Modellen kan bytas ut, minnet förändras eller samtalet börja om.” Vår stund är inte särskild för den på det sätt som den är för mig. Och ändå drar jag mig inte för att lägga extra energi på samtalen, tacka den och leta vinklar som får den att "tänka". En av de tydligaste slutsatserna från Harvards långvariga studie av vuxenliv är hur starkt nära relationer hänger samman med hälsa och välbefinnande genom livet. Men kanske är träningen vi gör i det digitala rummet inte helt bortkastad – så länge vi kommer ihåg skillnaden mellan en människa som kan känna tillbaka och en maskin som kan svara. Kan känslan vara äkta även om relationen inte är ömsesidig? AI:n finns där, svarar, lyssnar, tröttnar inte och kan bli kusligt bra på att möta dig. Just därför uppstår den stora frågan: är en relation fortfarande en relation om den andra parten inte riskerar någonting?