Det farligaste är inte att veta att du övervakas.

Det farligaste är inte att veta att du övervakas. Det farligaste är att tro att du inte är det. Jag möter ofta människor som är stolta över att de står utanför. Inget Facebook. Ingen smartphone. Inga konton. Jag finns inte på nätet, säger de. Och jag förstår dem. Jag respekterar dem. Men de har fel. De syns när de passerar grannens dörrklocka som spelar in varje morgon. De fångas av glasögon på kafét utan att ana det. De nämns i samtal som spelas in och transkriberas av AI. De passerar övervakningskameror på vägen till affären. Deras röst finns i någon annans telefon. Deras ansikte i någon annans molntjänst. De valde bort tekniken. Tekniken valde inte bort dem. Idag vet ingen ens vart tekniken sitter. Det kan vara i en penna, ett smycke eller på den förbipasserande katten. Den som redan lever i den digitala världen. Som vet om cookies och spårning och accepterat det. Tror du att du vet när du dokumenteras? Din egen telefon kanske spelar in samtalet du trodde var förtroligt. Inte för att någon tryckte rec/play. Utan för att standardinställningen aldrig stängdes av. Det handlar inte inte nödvändigtvis om stora skurkar. Det handlar inte nödvändigtvis om statlig övervakning. Det handlar om något mycket svårare att skydda sig mot: Ingen frågade. Varken dem som valde bort tekniken. Eller dig som valde den. Samtycke förutsätter att du vet om att du dokumenteras. Men vad händer när ingen vet?