De första intelligenta maskinerna var kvinnor

DE FÖRSTA INTELLIGENTA MASKINERNA VAR KVINNOR För nästan tretusen år sedan föreställde sig människor maskiner som kunde röra sig själva, tala, lära sig saker och hjälpa oss med vårt arbete. Och de såg ut som unga kvinnor. Vi befinner oss i Iliadens artonde sång. Havsgudinnan Thetis kommer till smedguden Hefaistos för att be honom tillverka en ny rustning åt hennes son Akilles. Det dånar av hammarslag i gudarnas smedja. Tjugo blåsbälgar pustar mot elden. Och runt Hefaistos finns märkliga ting. Längs väggarna står tjugo trefötter, kittelstativ på gyllene hjul. När gudarna håller fest kan de rulla av egen kraft in i salen och sedan återvända igen. Antikens självgående serveringsvagnar, ungefär. Men ännu märkligare är Hefaistos tjänarinnor. De är gjorda av guld och ser ut som levande unga kvinnor. De stöttar Hefaistos när han går. Homeros berättar att de har förstånd i sina hjärtan, att de har röst och styrka och att gudarna har lärt dem hantverk. Grekerna kunde naturligtvis inte bygga något sådant. Men de kunde föreställa sig det. Nästan tretusen år innan vi började diskutera artificiell intelligens hade människan alltså redan lekt med tanken att död materia skulle kunna byggas så skickligt att den fick förmågor vi annars förknippar med levande och tänkande varelser. Och det finns en detalj som är svår att inte lägga märke till. Vem fick rollen som den intelligenta tjänaren? Kvinnan. När de första digitala röstassistenterna långt senare flyttade in i våra telefoner och högtalare hade flera av dem kvinnliga röster som standard. Materialet hade förändrats. Rollen var märkligt bekant. Men historien har ytterligare en liten krumelur. Iliaden levde som muntlig diktning långt innan den skrevs ner. Sångarna som framförde de enorma berättelserna arbetade med återkommande uttryck, rader och språkliga byggstenar som passade in i en bestämd rytm. Den snabbfotade Akilles. Den rosenfingrade gryningen. På 1900-talet studerade forskarna Milman Parry och Albert Lord en ännu levande muntlig sångtradition på Balkan och kunde visa hur en sångare kunde skapa berättelsen på nytt under själva framförandet med hjälp av sådana byggstenar. Inte genom att rabbla en enorm text ord för ord. Utan genom att hela tiden välja vad som skulle komma härnäst. Och där blir det nästan löjligt vackert. För en av våra äldsta berättelser om konstgjorda varelser med röst och förstånd fördes vidare genom en metod som åtminstone på långt håll påminner om något vi gör igen i dag. Dagens språkmodeller skriver inte heller färdiga texter som de har memorerat. De bygger svaret steg för steg genom att beräkna vad som ska komma härnäst. Det betyder förstås inte att Homeros uppfann ChatGPT. Men det säger något om oss. Långt innan vi kunde bygga en tänkande maskin hade vi börjat föreställa oss den. Och långt innan vi kunde bygga en språkmodell hade vi hittat sätt att skapa nya berättelser, bit för bit, ur mönster och det som redan sagts. Ibland är framtiden äldre än vi tror. ⸻ Delar av dagens berättelse kommer ur kapitel 1, ”Smedjan och sanden”, i min bok Drömmen om den tänkande maskinen. Den och mina andra böcker finns fritt att läsa här: https://erbjudanden.ainnova.se/bocker