Blir man lagad ger det mod. Det är sant på riktigt.

Blir man lagad ger det mod. Det är sant på riktigt. När någon tar hand om dig ordentligt — proffsigt, utan suckar, utan att du ska be om ursäkt för att du tar plats — då händer något i ryggraden. Man rätar på sig. Man vågar igen. Trygghet är inte mjukt och flummigt. Det är bränslet för mod. Hos mig är det så jäkla solklart. Och ändå så svårt att säga. Så jag ställer frågan på grunden i stället: vad ska varje människa bara ha och få — utan att stå med hatten i hand? Allra längst ner, när allt annat skalats bort, är det det här: Att bli sedd som både hel och trasig. Inte som ett ärende, en kölapp, ett problem. Som en person. Att bli omhändertagen utan att tigga. Vården, hjälpen, svaret ska komma för att du är människa — inte för att du orkade kämpa hårdast eller bad finast. Att behålla värdigheten hela vägen. Det är skillnaden mellan att få något och att beviljas det. Att få det med rak rygg. Du är ju för bövelen som mest ovärdig när du är som mest skadad. Då måste du kunna lita på att någon fångar dig. Att botten håller. Att man inte kan falla hur långt som helst — du ska inte behöva falla i ett väldesignat sjukvårdssystem. Hatten i hand är förödmjukelsen. Den stjäl modet. Och hela poängen är ju den motsatta: att man ska kunna gå fram med rak rygg och ändå bli väl bemött. Därför kan allt hänga på en enda operation. De gånger det sköttes proffsigt sitter kvar i mig som ljus. De gånger jag fick sjukgymnastik där ingen tog ansvar sitter kvar som värk. Och det säger något obekvämt, något vi helst inte vill höra: sjukvården är som bäst på en kropp som redan är vältränad. Den som är stark läker. Men då hänger det ju på fel sak — på att du råkade ha råg i ryggen från början, inte på att du är människa. Det är där det brister. Och det är där vi måste börja om. Vi tänker oss ofta åtrå som någon annan — en kropp vi vill ha. Men för de flesta av oss, allra innerst, är den största åtrån en enda enkel sak: att få vara frisk. Att få ha sin egen kropp tillbaka. Att orka. Att duga som hel. Allt annat vi längtar efter står och faller med den. Ett minne av mina dansben första dagen efter 6 veckor utan restriktioner, efter att ha blivit fantastiskt hopskruvad i Örebro. Två rejäla skruvar som fixerat två av tre frakturer i bäckenet. Det minnet gör mig stark igen och igen. De opererande läkarna hade aldrig sett någon dansa Jenka efter bara 6 veckor. Samtidigt tog det 30 år innan jag fick en axel opererad — inte förrän den gick ur led 5 gånger på en timme fick jag hjälp, och då efter minst 20 år av sjukgymnastik som inte fungerade. Mänsklighet och allt det där är bra och fint. Själv litar jag allt mer på teknik och kunskap för att hitta människan i mig igen. 👉 https://youtu.be/d8HCSKX4llk